* Ett kapitel från min kandidatuppsats Att tänka på TaKaDiMi 2011.
”Jag har klarat mig bra utan nån pluttifikationstabell i nio år nu. Och då går det nog bra i fortsättningen också!” – Pippi Långstrump
Fråga 1: Hur många åttondelar ryms det i en vanlig 4/4? Jag gissar att du som läser inte behövde plocka upp miniräknaren utan svarade 8 utan att blinka! Enkelt eller hur?
Fråga 2: Hur många 5-grupperade sextondelar ryms i sekvensen 10/16 x 3, 7/16 x2, 6/16×2? Om du svarade 11 grupper och en sextondel över utan att blinka: Grattis! Du har uppenbarligen en matematiskt vältrimmad hjärna.
För dig som behövde lite betänketid: Välkommen till klubben!
Om jag ska göra en generalisering är alla musiker som sysslar med någon typ av improvisation betydligt säkrare på sina skalor och arpeggion än sina siffror. Många ser till och med ner på tanken på att använda matte i sitt musicerande eftersom det finns en rädsla att det ska låta mekaniskt och omänskligt. Jag har än så länge inte träffat någon musiker som är så otroligt exakt att han eller hon behöver oroa sig för att misstas för en maskin.
Under mina år i grundskolan var alltid matte ett av mina absolut värsta ämnen. De första åren kunde jag hänga med utan problem eftersom det oftast handlade om hur många äpplen man hade kvar efter olika byteshandlingar. Väldigt användbart i verkligheten! Längre fram tappade jag intresset eftersom jag upplevde att matten blev för teoretisk och abstrakt. Om man vill försöka använda matte i sin musik behöver man som tur är inte kunna mer än + och -.
Att försöka räkna 123412312 blir fort väldigt förvirrande och känns inte speciellt musikaliskt. Ett betydligt enklare sätt är att använda sig av olika ord. Ett exempel på sådant ord många klassiska musiker använder sig av för att lära sig kvintoler är Da-La-Pi-Co-La. Vilka ord man använder sig av tror jag inte spelar någon större roll så länge de är lätta att hantera.
Det indiska systemet Konokol har redan satt ut ord, eller snarare stavelser eftersom vad jag vet är det bara rappakalja, som är väl värda att utforska. Konokol används inom den sydindiska konstmusiken (Carnatic) och är ett sätt att sjunga rytmer. Detta påminner om det nordindiska systemet med tabla bols (kapitlet ”Att tala som en tabla”) men stavelserna motsvarar inte ett visst slag på en trumma utan är Konokol är mer anpassat för just det vokala.
Här är de grundläggande stavelserna inom Konokol:
1 slag – Ta
2 slag – Ta ka
3 slag – Ta ki ta
4 slag – Ta ka di mi
5 slag – Ta te ge na dum
Oftast kan man höra indiska slagverkare använda konokol när de improviserar tillsammans med andra slagverkare. Det uppstår ofta en sorts ”fråga & svara” som först bara sker oralt men sen även på instrumenten. För mig har konokol-tänket hjälpt otroligt mycket när det handlar om att spela ovanliga rytmiska figurer. Istället för att se t.ex. 13/8 som är indelad 3 – 2 – 3 – 5 som siffror tänker jag Ta ki ta – Ta ka – Ta ki ta – Ta te ge na dum. Jag upplever att det blir lättare att hålla reda på rytmen men också ett naturligare ”sväng”. Eftersom att konokol går att överföra till all typ av rytmisk musik så uppmuntrar verkligen alla musiker att utforska det!
Här kommer tre exempel på hur konokol kan användas för att variera en C – dur skala. Skalan spelas samtidigt som man sjunger stavelserna.
C D E F G A B C
Ta Ka Di Mi Ta Ka Di Mi
Ta Ki Ta Ta Ki Ta Ta Ka
Ta Te Ge Na Dum Ta Ki Ta